MAMMOR BÖR INTE SLÄPPA SINA FLICKOR FRIA FÖR TIDIGT
Ända sedan jag var liten har det hängt en krönika på kylskåpet hemma hos min familj på pappas sida. Det är Alexandra Pascalidou som skriver om sin uppväxt i en invandrartät Stockholmsförort. Varje morgon, eftermiddag och kväll lyste rubrikens stora svarta bokstäver upp köket ”MAMMOR BÖR INTE SLÄPPA SINA FLICKOR FRIA FÖR TIDIGT”. Jag kommer ihåg, att när pappa tvingade mig att läsa krönikan för första gången blev jag så arg att jag inte förstod hur han kunde vara så korkad att han ville sätta upp den på kylskåpet. Alexandra pratar fritt om hur bra det var att hennes mamma inte lät henne hänga på fritidsgården, sminka sig och bli full. För alla hennes kompisar blev unga mammor eller misslyckade på ett eller annat sätt. Själv var jag tonåring och tyckte det var sjukt spännande att testa dendär äckliga häxan och fnissa åt hur fruktansvärt förbjudet det kändes att bli lite småfull. Min åsikt var att pappa bara satte upp texten för att legitimera att jag skulle vara hemma varje helg och skita i allt vad socialt umgänge hette och bli en grå tråkig mus. Vem var pappa egentligen? En man med skägg och turban som kutade omkring i några grottor i ett land som börjar på A?
Allt eftersom tiden gick lärde jag mig att ignorera krönikan. Den gulnade mer och mer, men alltjämt hängde den där, precis vid handtaget så man var tvungen att aktivt putta bort magneten. Jag lärde mig att försöka förstå artikeln och så en dag höll jag med Alexandra. Pappa hade rätt. Mammor SKA inte släppa sina flickor fria för tidigt. Jag blev relativt hårt hållen av mina föräldrar. Och jag insåg att jag faktiskt har en möjlighet att bli vad jag vill. Att jag begränsar mina möjligheter genom att slösa bort min tid på meningslösa saker. Jag försonades med krönikan.
Sen gick åren. Alexandras text stack inte lika hårt i ögonen på mig längre, tills en dag, flera år senare, när jag var myndig och hemkommen från en längre utlandsresa. Där hängde den och hånlog åt mig. ”MAMMOR BÖR NTE SLÄPPA SINA FLICKOR FRIA FÖR TIDIGT” basunerade den ut och hade så gjort på min familjs kylskåp helt fruktansvärt länge. Jag ville säga: Pappa, är det inte dags att ta bort den där himla krönikan nu?
Men då insåg jag den enorma kärleken bakom den. Både bakom Alexandras ord och pappas gest att sätta upp den på kylskåpet. Alexandra, hon ville antagligen egentligen bara tacka sin mamma för att hon inte struntade i skolan eller blev på smällen som 16-åring. Pappa, ja min teori är att han satte upp den som ett ytterligare exempel på en person, som inte tog den lätta vägen i livet och blev det hon ville. Pappa ville antagligen visa för mig, att även om jag tycker det är pest och pina att anstränga mig lite mer nu, så kommer det att betala sig 100 gånger om i framtiden. En inspiration helt enkelt. Han satte inte upp den för att legitimera en indragning av mitt sociala liv.
Jag har dessutom två yngre systrar. Visserligen styvsystrar, men likväl mina systrar som växer upp och kanske går igenom samma process som jag. De utvecklas med krönikan och tränas på att ifrågasätta genom ett ständigt provocerande. Den där jävla krönikan (jag blir faktiskt lite irriterad när jag tänker på den), har fått mig att tänka igenom min egen person, mina aktiva och passiva val och så vidare. Inte för att Alexandra Pascalidou är en sådan fantastiskt lysande skribent i alla lägen, utan genom att tvingas att analysera varför man provoceras. Just nu är jag mest irriterad på titeln. Vem är det som säger att det är just de vuxna – i detta fall mammorna, som har rätten att bestämma när deras döttrar är fria? Och vad är egentligen ”fri”? För mig är frihet att inte ha 5 inlämningsuppgifter samtidigt + en halvstökig 26kvm stor etta att ta hand om. Frihet behöver inte alltid resultera i något negativt, så länge man lär sitt barn att tro på sig själv och ifrågasätta sina egna val.
Jag tror att jag ska ta upp mina känslor för krönikan med min pappa någon dag. Det skulle vara intressant att se om han har gått igenom samma hatkärleksprocess som jag. Trots allt var det ju han som satte upp den på kylskåpet, den där dagen för alldeles för många år sedan.
Allt eftersom tiden gick lärde jag mig att ignorera krönikan. Den gulnade mer och mer, men alltjämt hängde den där, precis vid handtaget så man var tvungen att aktivt putta bort magneten. Jag lärde mig att försöka förstå artikeln och så en dag höll jag med Alexandra. Pappa hade rätt. Mammor SKA inte släppa sina flickor fria för tidigt. Jag blev relativt hårt hållen av mina föräldrar. Och jag insåg att jag faktiskt har en möjlighet att bli vad jag vill. Att jag begränsar mina möjligheter genom att slösa bort min tid på meningslösa saker. Jag försonades med krönikan.
Sen gick åren. Alexandras text stack inte lika hårt i ögonen på mig längre, tills en dag, flera år senare, när jag var myndig och hemkommen från en längre utlandsresa. Där hängde den och hånlog åt mig. ”MAMMOR BÖR NTE SLÄPPA SINA FLICKOR FRIA FÖR TIDIGT” basunerade den ut och hade så gjort på min familjs kylskåp helt fruktansvärt länge. Jag ville säga: Pappa, är det inte dags att ta bort den där himla krönikan nu?
Men då insåg jag den enorma kärleken bakom den. Både bakom Alexandras ord och pappas gest att sätta upp den på kylskåpet. Alexandra, hon ville antagligen egentligen bara tacka sin mamma för att hon inte struntade i skolan eller blev på smällen som 16-åring. Pappa, ja min teori är att han satte upp den som ett ytterligare exempel på en person, som inte tog den lätta vägen i livet och blev det hon ville. Pappa ville antagligen visa för mig, att även om jag tycker det är pest och pina att anstränga mig lite mer nu, så kommer det att betala sig 100 gånger om i framtiden. En inspiration helt enkelt. Han satte inte upp den för att legitimera en indragning av mitt sociala liv.
Jag har dessutom två yngre systrar. Visserligen styvsystrar, men likväl mina systrar som växer upp och kanske går igenom samma process som jag. De utvecklas med krönikan och tränas på att ifrågasätta genom ett ständigt provocerande. Den där jävla krönikan (jag blir faktiskt lite irriterad när jag tänker på den), har fått mig att tänka igenom min egen person, mina aktiva och passiva val och så vidare. Inte för att Alexandra Pascalidou är en sådan fantastiskt lysande skribent i alla lägen, utan genom att tvingas att analysera varför man provoceras. Just nu är jag mest irriterad på titeln. Vem är det som säger att det är just de vuxna – i detta fall mammorna, som har rätten att bestämma när deras döttrar är fria? Och vad är egentligen ”fri”? För mig är frihet att inte ha 5 inlämningsuppgifter samtidigt + en halvstökig 26kvm stor etta att ta hand om. Frihet behöver inte alltid resultera i något negativt, så länge man lär sitt barn att tro på sig själv och ifrågasätta sina egna val.
Jag tror att jag ska ta upp mina känslor för krönikan med min pappa någon dag. Det skulle vara intressant att se om han har gått igenom samma hatkärleksprocess som jag. Trots allt var det ju han som satte upp den på kylskåpet, den där dagen för alldeles för många år sedan.
En kort spurt.
Jag är bokstavligt talat usel på att blogga och har insett att det kanske är lite som träning. Det vill säga: man börjar lite försiktigt, inte jogga 7 km utan kanske 2... Därför börjar jag min comeback med en lätt spurt till busshållplatsen genom att säga att:
Jag lever.
Förresten så glömde jag min necessär i Göteborg hos mamma när jag var på besök i helgen. Mamma beger sig till stationen idag, lämnar den till en snäll studentska som i sin tur droppar av den hos mig väl i Lund. SUG PÅ DEN DHL! Sist mamma försökte buda något till mig blev det 24 timmar försenat, ingen ursäkt, men 150 spänn fick hon betala för besväret. Pyttsan.
Passar på att slänga upp några godingar från sommaren 2008 från min mobil:
Sicilien, Kalabrien, Solliden, Hund-dejt för Wilma och Zacko, Carl på piren hemma (gick inte att rotera), Sharapova och Williams: watch out!
Tja, det fick mig att skriva igen i alla fall.
Åh jag älskar när intelligenta människor uttalar sig. Läs bajskorven här.
För er som inte orkar läsa kan sägas att artikeln är osammanhängande och drar svaga paralleller mellan äktenskapet och jämställdhetsdebatten. Än en gång får jämställdheten sig en känga och säger att den "kväver" människor när de i nästa sekund pratar om "den eviga längtan", kåta vänninan och någon himla grekisk ö. Här kommer några godbitar:
För er som inte orkar läsa kan sägas att artikeln är osammanhängande och drar svaga paralleller mellan äktenskapet och jämställdhetsdebatten. Än en gång får jämställdheten sig en känga och säger att den "kväver" människor när de i nästa sekund pratar om "den eviga längtan", kåta vänninan och någon himla grekisk ö. Här kommer några godbitar:
- "Dom är så fina (pappor), älskare, äkta män, så dom helt har tappat sin manliga identitet och runkar ensamma på toa när hustrun somnat."
- "När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?"
Att mena att mannen borde ha/innehar vissa egenskaper är väl den yttersta formen av kvävning? Att män dessutom skulle vara våldsamma, ha empatibrist och vara exceptionellt kåta anser jag vara att förnedra det manliga könet.
Jag tillhör den skara av människor som älskar män som går runt med barnvagn på stan. Äntligen är det slut med den känsliga linjen på “kvinnligt och manligt”. En pappa kan få vårda sina barn offentligt och samtidigt få vara “man”. Nä, beskrivningen som ges av Zandén och Gyllenhammar är naiv och harlequininfluerad. Det är dessutom aldrig, aldrig något älskvärt (eller önskvärt) med någon som slår.
Uselt.
Apropå ingenting...
Kate Hudson i en intervju i samband med att hon blev vald till världens vackraste: "Jag var en pojkflicka. (...) Men jag var samtidigt ganska tjejig. Jag var tvungen att kunna snurra så att mina underkläder syntes."
Öhh, 1. Sen när är det tjejigt? 2. Är det relevant?
Valborg = blodig panna och begynnande förkylning.
Valborg är så jävla överskattat. There, I said it. En överskattad "högtid" med gräsfläckar i rumpan, borttappade vänner i parkvimlet, krossade glasflaskor som skär sönder nya skor, svettslemmiga vänner och ett jävla massa mumlande "öhhmm hallåå? *prassel* Vasaaaruuuu? *ppssschhhhhhhhhhewwwww* Hallåååå? Vääännttaaaa.. aaaa öhhmmm Vaaaaa *sprak, klick*?"
15000 ungdomar "firade in våren" i stadsparken idag. Jo jag tackar. För supande är en hyllning till våren? En bekant till mig sa det så himla fint "men hallå Alina varför är du inte peppad? Nu har vi ju en anledning att få vara skitfulla mitt på dan ju!" (Det handlar väl om prioriteringar kanske.) ÖG:s champagnegalopp slutade med blodig panna och en begynnande förkylning - MEN DET ÄR VALBOOOOORG, TJO! Valborg du fruktansvärt överskattade högtid.
Det är kul att Sverige visar upp sig från sin bästa sida när våren kommer och man äntligen, äntligen börjar tycka att det är drägligt att vistas utomhus igen. Just nu, när jag borde ha som mest längtan till att vara utomhus, vill jag bara dra täcket över huvudet och sova. Sova till imorgon bitti när alla ligger hemma i ångest över diverse saker. Då ska jag ta en promenad ner till stadsparken och hämta min kvarglömda cykel och vara själv med massa förskrämda fåglar och en park som äntligen kan andas ut.
En tjej har dött i Lund idag. Hon blev knuffad framför bussen och jag hoppas verkligen, verkligen inte att det imorgon kommer vakna upp några bakisrusiga killar i häktet som trodde de gjorde världens roligaste practical-joke.
Röj, ända fram till overload.
Igår vare fescht. Vi lagade först middag gemensamt i korridoren och sen var det meningen att vi skulle gå på en grannkorridors party. Vi kom dit, lite sådär halvparty och det var absolut STENDÖTT. Ingen musik, inget tjo och tjim, inga snacks, inget röj helt enkelt. Jag högg tag i närmsta CD-skiva (Most wanted absolute hitz nånting winter 2007) och helt plötsligt började fler och fler dra sig in i köket.
Lyckan blev dock fullkomlig när jag hittade eurodiscoplattan med gamla godingar som "superhero lover", "Electric" med Leila K och "shut up and sleep with me"!!!! Min korridor röjde sönder och när den andra korridoren började ge sig ut mot stan, insåg vi att vi var ensamma kvar på det som hade blivit ett spontant dansgolv. Så vi gick upp till vår korridor, med några nya rekryter och hade 90-talsfest i ett par timmar, ända fram tills förstärkaren sa "overload". Ja, det stog "overload" på en gammal förstärkardisplay från sent 80-tal. Är det ens möjligt? Uppenbarligen, ja. Så festen fick dö. Och jag med nyfunna vänner till skavsår trippade hem. Svettig och rusig av skönt 90-tal.
Nu väntar jag på att Calle ska komma hem från Ica, det är brunch/lunch med amerikanska pannkakor på G! Yay!
Lyckan blev dock fullkomlig när jag hittade eurodiscoplattan med gamla godingar som "superhero lover", "Electric" med Leila K och "shut up and sleep with me"!!!! Min korridor röjde sönder och när den andra korridoren började ge sig ut mot stan, insåg vi att vi var ensamma kvar på det som hade blivit ett spontant dansgolv. Så vi gick upp till vår korridor, med några nya rekryter och hade 90-talsfest i ett par timmar, ända fram tills förstärkaren sa "overload". Ja, det stog "overload" på en gammal förstärkardisplay från sent 80-tal. Är det ens möjligt? Uppenbarligen, ja. Så festen fick dö. Och jag med nyfunna vänner till skavsår trippade hem. Svettig och rusig av skönt 90-tal.
Nu väntar jag på att Calle ska komma hem från Ica, det är brunch/lunch med amerikanska pannkakor på G! Yay!
Var det lika bra för dig också älskling?
Jag har nog aldrig funderat så mycket på mitt yrkesval, tja livsval, som idag. Temat för dagen har varit "därför ska du inte utbilda dig lille vän". Jag har intalat mig att utbildning har slutat löna sig.. ja rent ekonomiskt.
Fast på något sätt är det lugnt. Tror jag. Jag har intalat mig att min investering i humankapital inte kanske kommer ge mig ekonomisk avkastning i framtiden, utan istället psykisk och fysisk tillfredsställelse då jag (förhoppningsvis) har en bredare marknad att inrikta mig på och verkligen kan välja ett arbete jag tycker om.
Men det som hela denhär långa inledande diskussionen ledde fram till 21:45 på ica, är hur jävla mysigt allt har blivit de senaste månaderna. Ja det är självklart för att jag har skaffat pojkvän. Hey, Carl, han är helt toppen, han är min man all day long. Min poäng är att jag har genomgått en personlighetsförändring utan dess like. En livsstilsförändring med maximala resultat.
Borta är de galna utekvällarna tillsammans med (ja kära mamma) en drink för mycket ibland och andra inte så kloka val (som att gå hem över en bro i Göteborg, med en efterföljande väg genom ett inte allt för trevligt industriområde, själv, mitt i natten). Borta är de där långa till synes halvmeningslösa fikorna med ett tjejgäng med världens bästa humor som slutar med att alla sitter och diskuterar varsin kille och medföljande problem.
Hej och välkommen myspysfredagarna med tvårätters middag, godis med medföljande film. Hej och välkommen mysiga promenader och små kärleksfulla diskussioner varför vi inte äter kött så ofta "men älskling jag vill ju laga fläskfilé ikväll", "men *gnäll* du VET ju att jag inte tycker om fläskfilé".
Principen att jag KAN säga "gör du det min älskling" med honungslen stämma, något jag ibland tvivlade på att jag skulle komma att göra, av en eller annan anledning. Och jag tycker väldigt, väldigt mycket om det. Jag älskar att smaka av kvällens rödvinssås, diskutera vilken kändis Calle är mest lik, plugga alldeles för länge på biblioteket och somna varje natt, snusandes i ett hår som luktar så gott som ingen annans hår har gjort förut.
Fast på något sätt är det lugnt. Tror jag. Jag har intalat mig att min investering i humankapital inte kanske kommer ge mig ekonomisk avkastning i framtiden, utan istället psykisk och fysisk tillfredsställelse då jag (förhoppningsvis) har en bredare marknad att inrikta mig på och verkligen kan välja ett arbete jag tycker om.
Men det som hela denhär långa inledande diskussionen ledde fram till 21:45 på ica, är hur jävla mysigt allt har blivit de senaste månaderna. Ja det är självklart för att jag har skaffat pojkvän. Hey, Carl, han är helt toppen, han är min man all day long. Min poäng är att jag har genomgått en personlighetsförändring utan dess like. En livsstilsförändring med maximala resultat.
Borta är de galna utekvällarna tillsammans med (ja kära mamma) en drink för mycket ibland och andra inte så kloka val (som att gå hem över en bro i Göteborg, med en efterföljande väg genom ett inte allt för trevligt industriområde, själv, mitt i natten). Borta är de där långa till synes halvmeningslösa fikorna med ett tjejgäng med världens bästa humor som slutar med att alla sitter och diskuterar varsin kille och medföljande problem.
Hej och välkommen myspysfredagarna med tvårätters middag, godis med medföljande film. Hej och välkommen mysiga promenader och små kärleksfulla diskussioner varför vi inte äter kött så ofta "men älskling jag vill ju laga fläskfilé ikväll", "men *gnäll* du VET ju att jag inte tycker om fläskfilé".
Jag har gått in i någon "åh var det lika bra för dig också älskling?"-mentalitet och har inte ens märkt det.
Principen att jag KAN säga "gör du det min älskling" med honungslen stämma, något jag ibland tvivlade på att jag skulle komma att göra, av en eller annan anledning. Och jag tycker väldigt, väldigt mycket om det. Jag älskar att smaka av kvällens rödvinssås, diskutera vilken kändis Calle är mest lik, plugga alldeles för länge på biblioteket och somna varje natt, snusandes i ett hår som luktar så gott som ingen annans hår har gjort förut.
Jag måste bara lära mig att plugga mitt i natten igen. Att göra något till synes orebelliskt, men för att på något sätt lära mig att inte bli rädd att tappa fotfästet igen. Jag är nästan rädd att jag håller på att bli FÖR mysig. Går det?
Bilder gott folk.
Litet kort plock av de senaste månaderna (för er som inte har facebook dvs)... RÖJ!
Random:
Jag var i Sälen, så var också en mängd danskar:
Vi var i Köpenhamn (rotera):
Jag var extramatte åt Calles hund som var på besök från Sthlm ett tag:
Puh, älskar blogg.se:s bilduppladdningsverktyg, det går FORTFARANDE inte att rotera.........
Random:
Jag var i Sälen, så var också en mängd danskar:
Vi var i Köpenhamn (rotera):
Jag var extramatte åt Calles hund som var på besök från Sthlm ett tag:
Puh, älskar blogg.se:s bilduppladdningsverktyg, det går FORTFARANDE inte att rotera.........
Emo efter 22?
Det här inlägget bör läsas med Spandau Ballets - True i bakgrunden.
Anledningen till att jag kom att tänka på det var att jag satt och kollade på massa utbyteskurser på internet och guess what? Det kändes nästan som jag var otrogen mot min "Deutsch mit vergleichende Kulturwissenschaft". (Jag insåg nu att jag var osäker på hur man stavade Kulturwissenschaft... Not a good sign at all!)
I alla fall, känns som det börjar bli dags att blogga igen nu folks!
Ja, jag kommer inte göra någon massiv update för det senaste öhm, halvåret, men ni kan få en liiten liiten punktlista:
- Jag har en man i mitt liv. Carl. Han tar väl det mesta av uppmärksamheten för tillfället, så get used to it :) För han är här för att stanna.
- Jag har klarat av kursen i Statsvetenskap och håller nu på att harva mitt älsklingsämne - nationalekonomi, all over again. Men haha, jag fick VG i mikroekonomi! TAKE THAT HÖSTEN 2006!
- Jag har lyckats jobba ordentligt på nation, som sig bör. 12 timmar och 185 sittningsgäster.
- Jag har sökt till hösten - Samhällsgeografi och arabiska ser det ut att bli.
Undrar om Berlin skäms över mig att jag vill gå och lägga mig halv elva en lördagkväll? Vad hände med strawberry daquiris, alldeles för hög electro, svenska trummisar med rockstjärnekomplex, ingrodda gubbiga tyska professorer och 38gradig berlinerluft?
Ja det var ju det här med att bli emo efter 22...............
Dagen då det blev dags att blogga igen.
Okej jag uppdaterar inte bloggen så ofta längre. Facebook har tagit över. Men det finns tillfällen då det är riktigt på sin plats att få ut ett budskap.
Just nu är precis ett sådant tillfälle genom denhär artikeln i GP. Fy fan vad världen är mörk ibland.
För er där inte länken funkar. Klipp ut och klistra in: http://gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=130&a=398860
Just nu är precis ett sådant tillfälle genom denhär artikeln i GP. Fy fan vad världen är mörk ibland.
För er där inte länken funkar. Klipp ut och klistra in: http://gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=130&a=398860
"Nej, då blev vi ju påsatta!"
Kom kom kom och kolla på Romeo & Julia. Shakespeares klassiker i en spännande ny form. Dessutom får ni höra mig yttra de ovanstående orden........
Info om föreställningen, HÄR (http://www.lundsstudentteater.se/2007_ht_production_romeo_och_julia.php)
Biljettbokning: HÄR (http://www.lundsstudentteater.se/construction_booking.php)
Info om föreställningen, HÄR (http://www.lundsstudentteater.se/2007_ht_production_romeo_och_julia.php)
Biljettbokning: HÄR (http://www.lundsstudentteater.se/construction_booking.php)
Min lillebror, för alltid.
Efter att ha umgåtts med min lillebror under min helg i Gbg, känner jag att det är dags att återanvända ett gammalt inlägg:
"Samuel har en så'n lastbil" säger du och tittar på mig med dina stora blanka ögon.
Du sitter i min säng och min tyskabok har på en sekund förvandlats till en jätterolig bilderbok. Jag vet att jag borde läsa nu när jag ändå kommit igång, men när jag hör dig i trappan vet jag att det redan är kört. Jag behöver inte plugga för du har redan förstått vad livet handlar om. Med dig kan jag för en kort sekund få snudda vid svaret.
Det gör ont i hela kroppen när jag inser hur många hårda ord du kommer få höra och hur många idioter du kommer måsta tampas med. För hela du är fulländad. Till och med när du dregglar ner hela min tyskabok. Du är helt perfekt när du sjunger "Love don't let me go" fast byter ut de riktiga orden mot att säga bajs istället. Och hur söt är du inte när du filurigt tittar på mig och frågar "Får jag tända den lampan?". Åh för mig skulle du få tända alla lampor i hela världen. Hela mitt hjärta vill bara gå sönder av överbelastning när du leker med mina gosedjursnallar och berättar att de ska åka till Liseberg. När du frågar "Vad gör du Alina? Får jag vara med?"
Jag kan inte säga att jag vet hur det känns, men jag kan förnimma känslan av otillräcklighet hos varenda förälder. Hur man vill plocka isär varenda del av sig själv, krypa ur sitt skal och göra allt för att ens barn skall få hela världen. Om jag kunde skulle jag injicera dig. Så jag jämt och överallt skulle kunna känna det där lyckoruset jag får varje gång du skrattar, ler eller bara.. är. När jag får snusa lite i ditt hår eller vända dig upp och ner så du kiknar av skratt.
Jag önskar att jag kunde få dig och hela världen att förstå hur mycket jag älskar dig. Du stora fina lilla människa.
Min lillebror. För alltid.
Räddad från idoldöden.
Kom igen nu svenska folket och hela idolsvängen. Att Daniel åkte ut var bara totalt jättebra. Inte för att han är dålig, herregud det är ju tvärtom. Nu räddades han bort från idoldöden, då man släpper ett halvkasst album lagom till julhandeln, några svenssons köper det och albumet säljer multiplatina under ett par veckor och pengarna går rätt ner i tv4:as och BMG:s fickor. Sen när julen är slut undrar alla vad som händer nu, men albumet har inga starka singlar att bära upp artisten med och lagom till nästa idoluttagning är man död, begraven och bortglömd.
Nu lämnade Daniel idol med flaggan i topp och har antagligen inte särskilt svårt att skaffa sig ett skivkontrakt. Om jag ska vara helt ärlig så har nog sony/bmg hookat både honom och Amanda redan, så sluta gnäll nu för fan Sverige. "Oh nej Daniel åkte ut! Vilken musikalisk katastrof" 1. Du röstade antagligen inte på honom och 2. Det här var det bästa som kunde hända.
För allvarligt talat, Daniel förtjänar bättre än att sluta som "Idoldaniel". Låt någon annan halvkass individ vinna så den kan få sina 15 minuter i rampljuset, för det är exakt det vinnaren av idol kommer att vinna.
Nu lämnade Daniel idol med flaggan i topp och har antagligen inte särskilt svårt att skaffa sig ett skivkontrakt. Om jag ska vara helt ärlig så har nog sony/bmg hookat både honom och Amanda redan, så sluta gnäll nu för fan Sverige. "Oh nej Daniel åkte ut! Vilken musikalisk katastrof" 1. Du röstade antagligen inte på honom och 2. Det här var det bästa som kunde hända.
För allvarligt talat, Daniel förtjänar bättre än att sluta som "Idoldaniel". Låt någon annan halvkass individ vinna så den kan få sina 15 minuter i rampljuset, för det är exakt det vinnaren av idol kommer att vinna.
Scenario ur verkligheten (Just nu från ekonomiska biblioteket):
Precis när Karin och jag gliiiider in på ekonomiska biblioteket så inser vi att man måste ställa sig på en stol och plugga in datorladdaren, eftersom eluttagen är i fucking taket. Jag, som har en lite för kort tröja över mina svarta leggings överlåter uppgiften åt karin och hon ställer sig på stolen. Problemet är bara att hon är typ 1,50 lång, så hon når inte utan yttrar repliken "nej men jag ställer mig på bordet istället". Jag ser att bordet sviktar och skriker "KARIN" NEJ!" (Båda våra datorer är ju på bordet). Jag kastar mig först efter Karin som glider ner med alla våra böcker över sig och försöker sedan fotbollsrädda min dator.
Vi behöver kanske inte tillägga att hela salen nu har tystnat totalt och vänt sig mot kalabaliken nere i vänstra hörnet. Jag piper "min dator!" och Karin börjar långsamt resa sig upp ur bokhögen. Det är lugnt, min dator var okej och Karin också för den delen som vänder sig mot hela salen och mumlar ett "det är lugnt, det är lugnt". En kille reser sig upp och frågar "öhm.. behöver ni hjälp?". Jag svarar "Nej tack! JAG klarar detta nu" och ställer mig på stolen och trycker in de två kontakterna, snabbt och smärtfritt och salen återgår till det normala.
Vem sa att det inte kan vara spännande på bibliotek? Och på riktigt, jag ska ge Karin en drulleförsäkring i julklapp. Hon har till exempel lyckats spilla kaffe över hela min arm samt vält ut en cola i mitt knä. Men hon är söt. Även om hon är lite klumpig ibland. Det får en verkligen att uppskatta sin egen motorik.
Vi behöver kanske inte tillägga att hela salen nu har tystnat totalt och vänt sig mot kalabaliken nere i vänstra hörnet. Jag piper "min dator!" och Karin börjar långsamt resa sig upp ur bokhögen. Det är lugnt, min dator var okej och Karin också för den delen som vänder sig mot hela salen och mumlar ett "det är lugnt, det är lugnt". En kille reser sig upp och frågar "öhm.. behöver ni hjälp?". Jag svarar "Nej tack! JAG klarar detta nu" och ställer mig på stolen och trycker in de två kontakterna, snabbt och smärtfritt och salen återgår till det normala.
Vem sa att det inte kan vara spännande på bibliotek? Och på riktigt, jag ska ge Karin en drulleförsäkring i julklapp. Hon har till exempel lyckats spilla kaffe över hela min arm samt vält ut en cola i mitt knä. Men hon är söt. Även om hon är lite klumpig ibland. Det får en verkligen att uppskatta sin egen motorik.
Hemtenta.
Nu kör vi! Heja mig tills på tisdag 11:00....
